Jag tänkte att jag skulle berätta lite om när jag var liten,
eftersom jag behöver lätta på hjärtat.
Jag min mamma och min pappa bodde i en tre:a tills jag var fyra år och skulle få en bror.
Då flyttade vi till en femma och det är den jag bor i idag.
Vår familj var väl en normal men samtidigt lite udda familj, men inget spelade väl roll
när alla älskade varandra.
Men någonting konstigt hände mellan mamma och pappa,
och de bråkade väldigt mycket med varandra.
Nu har mina föräldrar bråkat i ungefär två år.
Men dom har bestämt sig för att inte bo ihop mer.

Det kanske låter larvigt men ni skulle känna hur det känns,
att man ibland inte får träffa sin mamma och ibland inte träffa sin pappa.
Det som är konstigt är att när man är hos pappa så vill man ingenting hellre
än att åka till sin mamma, och när man är hos mamma, saknar man sin pappa
så mycket att man tror man ska dö.

Tänk om det vore nog?
Med mamma ska man flytta till Fagersjö, och visst är lägenheten fin & så.
Men det känns inte som vår...
Med pappa ska man flytta till en lägenhet man tycker är jätte äcklig & ful,
men jag kan inte påverka någonting!
Man känner sig så maktlös.

Nu är det lördag jag är "hos" pappa,
mamma är hos någon kompis,
pappa ska ut så farmor ska komma hit..
Då känner jag hur mycket jag saknar värmen från min gamla riktiga familj.
Det känns jätte tungt att veta att jag aldrig kommer känna den känslan igen.
Julen när släkten är samlad och det är jätte mycket värme hemma i lägenheten,
i soffan jag sitter i nu, som jag kommer sitta i t ex 3:e December fast i en annan lägenhet
på ett annat ställe.
För 1:a December flyttar jag till både Högdalen och Fagersjö,
och allt känns piss för mamma och pappa hatar varandra.
Tänk på din familj , för du inser inte förrän senare att du verkligen älskar den..
/